II O I III XXIIII O VI


 
I denna stund när jag insåg att jag nästan försvinner in i soffan kom jag på att mitt liv är allt som börjar på o, oinspirerat, omotiverat, otroligt tråkigt, ofrivilligt lever jag vidare i soffan. Kvällen har gått åt till att försöka förstå vad all den energin jag har i kroppen vill. Men bara tanken på att göra något känns hopplöst och oavsett vad hjärnan föreslår för aktivitet hamnar jag ändå till sist i soffan, hatar när jag är så otroligt uttråkad och trött på allt. Vill bort, se nya saker, träffa nya människor och kanske få en ny syn på livet...

II O I III XXIIII O VI


 

II O I III XX O VI


 
Att vara nöjd med tillvaron men dröma om framtiden. Jag minns första gången jag öppnade en broshyr från Textil Högskolan i Borås. På broschyren fann jag mig i orden "Inget är omöjligt" och ända sen dess har den broschyren funnits på mitt skrivbord i tre år. Men vad gör man när ens framtids dröm skrämmer en så mycket att man börjar tvivla på den? Om inte mer eller mindre om 22 dagar är det min tur att logga in för att få se mitt besked om min framtid. Det värsta är bara vad gör jag om jag inte kommer in och vad gör jag om jag kommer in? I vissa stunder kan jag känna i hela min kropp att jag skulle kunna hugga av min högra arm för att få komma in men i stunder som denna börjar jag nästan gråta i tanken att lämna alla mina nära och kära här hemma och ta steget att börja på högskolan. Är det bra att vara rädd för sin dröm eller är det bevis på att det inte är rätt dröm för mig?

II O I III XVIII O VI I


 

Jävla snor också! Dagens fula verklighet är att andra är ute och kan njuta av det helt #*%}$*!, ursäkta svordomen, underbara vädret! Medan jag försöker överleva ett arbetspass med snor och mög. Tur att man är söt ändå

II O I III XVIII O VI


II O I III XVI O VI


Ser jag tjock ut i denna tröjan? Denna BHn plattar bara till mina bröst! Men vart tog rumpan vägen i dessa jeansen? Ser jag kortare ut i denna klänningen? När slutade det att vara bra med att bara vara jag?
 
Skönhetsideal, vart vi än vänder oss om finns de där. Jag är ingen psykolog. Nä, jag är bara en helt normal brud som är trött på dessa ideal som påverkar unga tjejer till att pressa sig själva för att uppnå dessa ouppnåliga perfekta idealen vårt samhälle har. Jag är inget undantag i att ha påverkats men när jag ser tillbaka så undrade jag när det slutade att vara tillräkligt med att  bara vara jag? Tjejen som borde gå ner i vikt, bleka tänderna lite, sluta bita på naglerna, raka benen lite oftare hon har bestämt att det är tillräkligt att bara vara. Sluta hetsa om vikten, håret, huden och varenda liten del av kroppen för att inse att det är viktigare att njuta av livet än att irritera sig på att håret ser helt risigt ut. Jag har provad att försöka vara perfekt men har inset att det är roligare att bara vara jag!